Vi behöver mer – inte mindre valfrihet

Att valfriheten inte alltid fungerar som den ska, är inte samma sak som att underkänna hela tanken med att människor själva ska få styra över sina liv, skriver Håkan Tenelius, näringspolitisk chef i Vårdföretagarna, i replik till Thord Erasmie som skrev den 2/12.

Debatten om hur välfärden ska utformas handlar allt mindre om konstruktiva förslag och allt mer om att koppla samman vissa begrepp, som vinst, valfrihet och konkurrens med misslyckanden och problem. Men hur många av kritikerna tror att människor i dag skulle acceptera alternativet – byråkrati, likriktning och kommunala monopol?

De senaste decennierna har den offentligt finansierade verksamheten förändrats på många sätt. Fler utförare har tillkommit och på område efter område har medborgarna själva fått ett mycket större inflytande över sin vardag, i stort och smått. Att vanliga människor, oavsett inkomst, kontakter eller familjebakgrund, numera självklart förväntar sig att kunna ha påverka sin vård, omsorg och skola är en enorm vinst för hela samhället. Det är en av de största jämlikhetsreformerna vi upplevt de senaste decennierna och den har i grunden förändrat Sverige.

Tyvärr fungerar inte alltid valfriheten som den ska. Men då måste vi ta reda på orsaken och rätta till felet. Det är inte samma sak som att underkänna hela tanken med att människor själva ska få styra över sina liv.

Thord Erasmie skriver i Hallands Nyheter den 2 december att valfrihet och konkurrens inom vård och skola bara är tomma slagord. ”Har kommunen sålt ut vården finns ingen annan vårdgivare” hävdar han. Men ingen svensk kommun har upphandlat all sin äldreomsorg, utan det vanligaste är fortfarande att kommunen bedriver alla eller nästan alla sina vård- och omsorgsboenden i egen regi. I många kommuner är kommunen enda utförare, och totalt sett utgör andelen privat drivna boenden endast cirka 15 procent.

Även om möjligheten att välja vem som ska utföra hemtjänsten – och att välja bort någon man inte är nöjd med – nu sprids till allt fler, tack vare Lagen om valfrihet (LOV), ser det sämre ut inom vård- och omsorgsboenden för äldre och demenssjuka. Där är valfriheten mycket lägre, eftersom det oftast inte finns så många utförare, men framför allt för att det råder en ständig brist på platser. För att verklig valfrihet ska råda måste den äldre som är på väg att flytta in ha flera boenden att välja på.

Erasmie lyfter problemet med att många äldre inte klarar att välja. De flesta har dock en anhörig eller god man som kan hjälpa dem att undersöka vilka alternativ som finns och se till den äldres intressen. Jag är övertygad om att den som har ett personligt engagemang i mitt välbefinnande, kanske en familjemedlem eller annan närstående, någon som känner mig och vet vad jag tycker om och inte tycker om, kommer att sköta den uppgiften mycket bättre än en tjänsteman eller politiker som jag aldrig har träffat.

Håkan Tenelius, näringspolitisk chef Vårdföretagarna

Artikeln tidigare publicerad i Halland Nyheter den 10 december 2011.