Vinstutredningen och valfriheten i DDR
Kan man jämföra vinstutredningens effekter på valfriheten med DDR? Jag gjorde det i min kommentar till utredningsdirektiven i torsdags, vilket ledde till ett ramaskri på twitter, och indignerade uttalanden från bland andra civilministern själv.
Mitt enda besök i DDR gjorde jag som 16-åring. Jag var tredjehornist i ”Swedish Youth Symphonic Band”, och vi var ett av två svenska bidrag till ”Die Ostseewoche” , en festival vid ”Fredens Hav” i Rostock. Detta hände sig på den tiden då svenska kommunala musikskolor glatt och blåögt skickade sina elever till i detta kommunistiska grannlands interna propagandajippon. Och för övrigt när socialdemokratiska statsministrar ogenerat deltog i hyllningar av den östtyska diktaturen och dess ledare.
Jag minns särskilt första kvällen i Rostock. Det var sommar och rekordvarmt, men när vi promenerade till restaurangen kom plötsligt en svalkande regnskur. Förfärade såg vi hur våra ljusa sommarkläder svartnade. Luftföroreningarna från brunkolsuppvärmda bostadshus, Trabanter och den dieseldrivna järnvägen gjorde regnet allt annat än uppfriskande.
Väl inne på restaurangen steg dock humöret. Servitrisen langade upp en omfattande meny, och direkt hittade vi det som 16-åringar alltid åt vid restaurangbesök på den tiden: Grillad biff och pommes frites. Vilket beställdes. Servitrisen antecknade noga hur vi ville ha vårt kött, men hon rynkade pannan när vi nämnde pommes friten. ”Haben wir nicht heute”, eller hur hon nu sa. ”OK, potatisgratäng då”, sa vi och pekade på menyn. Hon såg lika olycklig ut. ”Stekt potatis?” försökte vi. Men inte heller det fanns. ”Men vad har ni då? ” Jo, ett enda tillbehör av alla som räknades upp på matsedeln gick att beställa: Ris.
Vi insåg att det gällde att gilla läget, och beställde in ris till vår biff. Jag har inget minne av köttet. Det var förmodligen helt ok. Men riset minns jag tydligt. Det vi fick på tallriken var risgrynsgröt. Uppstekt risgrynsgröt. Den smakade kanske inte så illa som det låter, vi var alltså 16, och då äter man allt man kommer över. Och i köket fanns uppenbarligen en kock som bestämt sig för att göra det bästa av situationen.
Precis som menyn på denna DDR-restaurang är det med den valfrihet som vinstutredningens direktiv i en förlängning skulle leda till. Trots att förutsättningarna för företagande inom välfärden ska inskränkas dramatiskt påstår till exempel Jonas Sjöstedt att mångfalden och valfriheten orubbad ska finnas kvar. Menyn är full av alternativ. Men i praktiken blir det precis som vid potatisbristen den där juliveckan i Rostock. Det är ett önsketänkande att de tusentals aktiebolag som idag står för mångfalden i vården ska välja att omvandla sig till en bolagsform som gör att företagets utveckling hindras och försäljning blir omöjlig. Det är fullständigt orealistiskt att tro att ett antal altruistiska miljardärer står på kö för att starta nya vårdstiftelser som klarar de nödvändiga investeringarna utan lån i banker och av aktieägare. Liksom att en mängd välgörenhetsorganisationer både har beredskap och resurser för nya och massiva insatser i välfärden.
När Jonas Sjöstedt säger att valfriheten och mångfalden ska finnas kvar trots de långtgående begränsningar och regleringar som nu ska utredas kommer han att försätta svensk välfärd i samma bedrövliga situation som den olyckliga servitrisen i Rostock tvingats till.
Välj vad ni vill. Bara ni väljer stekt gröt.