Apropå försäkringspatienter hos privata vårdgivare

Tilliten till om vården finns tillgänglig när jag behöver den
Ur ett välfärdspolitiskt perspektiv finns en ideologiskt kopplad oro hos politiker och debattörer om vad försäkringslösningar i sjukvården får för effekter på sikt. Oron handlar dels om hur kompletterande försäkringslösningar påverkar jämlikheten i tillgång till sjukvård. Dels handlar den om att sjukvårdsförsäkringar skulle kunna riskera att undergräva modellen med en solidariskt, gemensamt finansierad sjukvård. De som omfattas av försäkringar skulle i ökad utsträckning kunna uppleva att de betalar dubbelt för hälso- och sjukvården, dels i form av en premie, dels i form av skatt och det skulle i sin tur kunna leda till minskat stöd för skattefinansiering av välfärden. Men den som känner oro för sjukvårdsförsäkringens effekter bör framför allt fokusera på att förbättra tillgängligheten i den regionfinansierade vården. Det är bristande förtroende och oro för att den skattefinansierade vården inte ska finnas tillgänglig snabbt när den enskilde behöver den som ligger bakom framväxten av sjukvårdsförsäkringar. Långa väntetider på behandling, regionala skillnader och vårdköer i den regionfinansierade vården bidrar inte till att minska den oron.

De privata vårdgivarna kan bidra mer i den regionfinansierade vården
Den gemensamt finansierade hälso- och sjukvården är ett av fundamenten i den svenska välfärden. De privata vårdgivarna är en viktig del av den. De privata vårdgivarna skulle i många delar av landet kunna bidra än mer till att korta vårdtiderna i den regionfinansierade hälso- och sjukvården, om de gavs möjlighet och förutsättningar till det.

”Gå före kön”?
I debatten om försäkringsvård ges ofta bilden av att patienter skulle ”gå före i kön”. Men den bilden är inte rättvisande. De privata vårdgivarna är inte en del av regionens organisation, utan är enskilda vårdgivare som ingår avtal med olika uppdragsgivare. Det kan vara olika regioner (med olika avtal), försäkringsbolag och utlandsvård. De verkar i enlighet med de avtal som de har med sina uppdragsgivare. Vårdgivaren ska uppfylla sina åtaganden gentemot regionens patienter och säkra att patienterna får vård i enlighet med vårdgivarens avtal med regionen. Om en vårdgivare inte lever upp till sina åtaganden har regionen möjligheter att använda sanktioner, som vite eller ytterst häva avtalet.

En försäkringspatient har en annan ingång till vårdgivaren, utifrån det avtal som tecknats med försäkringsbolaget. I dessa avtal finns ofta andra tidsramar än dem som regionen har fastställt för icke-akut vård inom den gemensamt finansierade vården. Arbetsgivaren, eller den enskilde själv, har via sin sjukvårdsförsäkring betalt för en högre tillgänglighet, eller ett större utbud, än den regionfinansierade vården kan erbjuda. Detta har också betalats av arbetsgivaren, eller den enskilde ur egen ficka, och belastar inte den allmänna hälso- och sjukvården.

I debatten påstås att försäkringsvård strider mot principen om vård efter behov, där den som har störst behov måste få vård först. Men det är en förenklad bild. Det är i första hand inom det som vi brukar kalla  primärvård och akutsjukvård som det kommer patienter med direkta omedelbara behov och där det hela tiden måste göras hårda prioriteringar bland patienterna. Den som kommer in till en akut mottagning med svåra bröstsmärtor måste tas omhand snabbare än den som brutit en handled. Den verksamheten där det ständigt måste göras sådana bedömningar sköts på akutsjukhusen, närakuter, jourmottagningar och vårdcentraler. Men till specialistvården, där det också förekommer försäkringspatienter, kommer redan behovsbedömda patienter och där bedrivs planerad, icke-akut vård. Där sorteras inte patienterna ständigt om i behovsprioritetsordning, vare sig i den regiondrivna eller privat drivna vården, utan patienterna bokas upp efter hand på lediga tider. På så sätt skiljer sig den planerade vården från den akuta verksamheten.

Försäkringsvård = medicinskt motiverad vård
De privata vårdgivarna arbetar, precis som de regiondrivna vårdgivarna, utifrån portalparagrafen i hälso- och sjukvårdslagen. Något som skyms i debatten är att de patienter som via sin försäkring får vård har behov av sjukvård. Det handlar om medicinskt motiverad sjukvård. Om de inte hade fått vård via sin försäkring hade de sökt den regionfinansierade vården istället. Att en del av den yrkesaktiva befolkningen har sjukvårdsförsäkringar till hjälp om de skulle behöva specialistvård innebär att när sådana behov uppstår behöver patienten inte belasta den regionfinansierade vården, utan får sin vård bekostad på annat sätt.

Försäkringsbolagens vårdplaneringar består av erfarna sjuksköterskor som har till uppgift att hänvisa försäkringstagaren till rätt vårdnivå från start, oavsett om det rör sig om egenvård eller direkt hänvisning till specialistvården. Med tanke på att varje åtgärd utgör en kostnad för försäkringsbolaget ligger det i deras intresse att göra medicinska bedömningar av den enskilde patientens behov och att det endast utförs nödvändiga vårdinsatser så långt möjligt.

Försäkringspatienter kan vara det som gör vården fortsatt möjlig
De ekonomiska villkoren i sjukvården har blivit allt tuffare (endast två av 21 regioner har ekonomisk balans i den somatiska hälso- och sjukvården enligt SKR:s ekonomirapport från oktober 2019), så också för de privata vårdgivare som verkar på uppdrag av regionen. Såsom de ekonomiska villkoren ser ut i många regionavtal, med bristande uppräkningar av ersättningarna och underfinansiering av uppdragen, kan möjligheterna att ta emot försäkringspatienter vara en förutsättning för att verksamheten överhuvudtaget ska kunna fortsätta. Utan uppdragen från försäkringsbolagen skulle det därmed finnas risk för mindre vårdutbud och längre vårdköer för de patienter som får regionfinansierad sjukvård från privata vårdgivare.