Brist på både fakta och taktkänsla när privata aktörer pekas ut
Den senaste tiden har fokus varit stort på äldreomsorgen och dess förutsättningar att klara coronapandemin. Förståsigpåare med olika grad av kunskap eller erfarenhet i ämnet har gett sina förklaringar till varför svensk äldreomsorg – i deras mening – klarar sig dåligt. Svaren är skiftande och ofta dåligt underbyggda. Exempelvis passar vissa debattörer på vänsterkanten på att göra gällande att en hög andel privata aktörer är problemet.
Själva påståendet att svensk äldreomsorg skulle hantera smittan sämre än i andra länder kom snabbt på skam när data för andra länder började rapporteras. En studie från London School of Economics visade bland annat att en hög andel av de som avlidit i pandemin bodde på äldreboenden i flera europeiska länder. Det var alltså inte bara ett svenskt fenomen. När man tittar på våra grannländer Norge, Danmark och Finland gäller samma sak – även om antalet avlidna i sammantaget är lägre eftersom smittspridningen inte är lika utbredd.
Debatten visar också på en okunskap om vad svensk äldreomsorg är idag. Äldreomsorgen är ett utpräglat kontaktyrke. Äldre med behov av omsorg träffar många olika vårdare varje vecka och även personal från olika yrkesgrupper såsom sjuksköterskor, fysioterapeuter och dietister. Personalen har i sin tur kontakt med många vårdtagare.
Äldreboenden är inte hem där friska äldre bor i många år och får viss service. De som bor på dagens äldreboenden behöver omfattande hjälp och kroppsnära vård. Eftersom det är svårt att få plats på ett äldreboende innebär det att många är allvarligt sjuka när de får biståndsbeslut. Många avlider relativt kort tid efter att de flyttat in. Enligt Socialstyrelsen är medianvårdtiden två år, men på många håll är den betydligt kortare än så. Räknar man bara de som får somatisk vård (och inte har demens) blir siffran sannolikt ännu lägre. Att de äldre är så sköra påverkar förstås hur väl de klarar en pandemi.
Även de som får hemtjänst har alltmer omfattande vårdbehov. Verksamheterna strävar efter att så få personer som möjligt ska komma hem till den äldre, en så kallad hög kontinuitet. Men för någon som behöver omfattande hjälp blir det av naturliga skäl många besök som inte alltid kan tillgodoses av samma personer. Det är också en förklaring till att kontinuiteten försämrats över tid i hemtjänsten. Med fler luckor i personalens scheman skulle varje äldre kunna möta färre personer, men det är förstås ytterst en fråga om resurser.
Det talas mindre om vilken prioritering äldreomsorgen fått under pandemin. Till exempel om att det uppdrag som Socialstyrelsen haft att fördela skyddsmateriel till kommunens omsorg kom igång sent jämfört med det för sjukvården. De flesta utförare i äldreomsorgen har inte sett skymten av denna hjälp ännu. Det finns leverantörer av skyddsmateriel som inte säljer till äldreomsorgen av princip, då de vill prioritera regionerna. Inte heller beskrivs hur lite man testar i äldreomsorgen. På vissa håll testas inte äldre med symtom på ett boende om det redan finns en brukare med bekräftad smitta på enheten. Och äldre testas inte heller när de skrivs ut från sjukvården till ett äldreboende – trots att sjukhus är en miljö där smitta faktiskt finns. Vilka förutsättningar har vi egentligen gett vår äldreomsorg att hantera pandemin?
Så är förklaringen att Sverige har en hög andel privata aktörer? Det finns ingen fakta som stödjer att privat omsorg skulle vara sämre skickade att klara pandemin – snarare tvärtom.
Socialstyrelsens kvalitetsmätningar visar att privata aktörer kommer bättre ut än de offentliga på många kvalitetsindikatorer. Det handlar bland annat om att ha rutiner för olika delar av omsorgen. De privata aktörerna presterade bättre på 14 av 16 kvalitetsindikatorer vad gäller hemtjänsten. Inom äldreboenden gäller motsvarande för 18 av 20 kvalitetsindikatorer. I den så kallade brukarundersökningen där Socialstyrelsen mäter hur äldre och deras anhöriga upplever omsorgen är resultaten jämna.
Det har också gjorts gällande att kontinuiteten skulle vara sämre med privata utförare. Det står i bjärt kontrast till den utredning som Stockholm stad gjorde så sent som i höstas. Stockholm stad är den kommun som har flest utförare inom hemtjänsten – närmare 70. Men Stockholm står sig väl i förhållande till rikssnittet, och inom kommunen har de privata utförarna en högre kontinuitet.
Även påståendet att utbildningsnivån skulle vara lägre tål att granskas. Enligt Socialstyrelsens mätningar är personaltätheten något högre hos privata utförare om man ser till sjuksköterskor. När det gäller omsorgspersonalen är andelen något lägre. Några större skillnader handlar det inte om.
Ser man till de privata aktörernas agerande under coronapandemin kan man konstatera att de i många fall visat vägen. Det var privata aktörer som först införde besöksförbud i äldreomsorgen och rutiner med hälsokontroller inför varje arbetspass. Privata aktörer har till exempel också ställt särskilda boenden till förfogande för kommuner att placera smittade äldre på.
Sammantaget saknas fog för att peka ut privata aktörer som syndabockar. Man kan ifrågasätta taktkänslan hos dem som mitt i en kris pekar finger på företag, idéburna organisationer och dess anställda som just nu kämpar hårt för att äldreomsorgen ska fungera så bra som möjligt. Vill man föra en ideologisk kamp mot privat vård och omsorg är inte nu rätt tillfälle.
Inget ont som inte för något gott med sig dock. Kan de många analyser och tillsyner som nu genomförs belysa brister i äldreomsorgen som kan åtgärdas är det förstås bra. Rent generellt är det välkommet att fler nu intresserar sig för äldreomsorgen – för det saknas inte utmaningar. Det finns ett skriande behov av personal och trots att demografin kommer att medföra betydligt fler äldre med vårdbehov planerar många kommuner neddragningar framöver. Det gällde redan före pandemin och förutsättningarna lär inte ha förbättrats. Kanske blir pandemin både en förbannelse och en välsignelse för äldreomsorgen. Det får framtiden utvisa.
