Ett steg framåt och två tillbaka – den eviga dansen om likvärdiga villkor

Det klassiska uttrycket ”ett steg framåt och två tillbaka” har väl aldrig varit mer sant än idag. Knappt har nödvändiga och efterfrågade satsningar i pandemins kölvatten presenterats förrän Vårdföretagarna tvingas gå till storms för att all vård och omsorg ska omfattas. Bra mycket enklare vore om ansvariga beslutsfattare förhöll sig till den modell vi har idag där privata aktörer står för en betydande del av den svenska vården och omsorgen. Vare sig man gillar det eller inte. Nåväl, om jag själv ska leva som jag efterfrågar och anta en mer konstruktiv ansats så har det kommit flera viktiga besked under veckan som gått (även om det finns flera detaljer kvar att reda ut, där både en och annan djävul kan dölja sig).

Företrädare för regeringen har vid upprepade tillfällen lovat att pandemins merkostnader för vården och omsorgen ska kompenseras av staten. Det är viktiga besked som skapar trygghet i den ansträngda situation som inte minst sjukvården och äldreomsorgen befinner sig i. Efter en gemensam påtryckning från Vårdföretagarna och Famna meddelade regeringen två viktiga justeringar vad gäller kompensationen; den tidigareläggs och höjs till fem miljarder. Men fortfarande saknas ett tydligt besked om att privata aktörer som arbetar på uppdrag av kommuner och regioner omfattas och en tydlig modell för hur deras merkostnader ska rapporteras till regioner och kommuner som är dem som ansöker om kompensationen hos Socialstyrelsen.

I förra veckan presenterade socialministern ett välkommet äldreomsorgslyft där 10 000 anställda inom äldreomsorgen ska erbjudas utbildning på arbetstid med bibehållen lön. På en presskonferens meddelade socialminister Lena Hallengren att det krävs ett avtal mellan SKR och Kommunal för att få del av satsningen. Då bortsågs från ”detaljen” att 20 procent av äldreomsorgens medarbetare har en annan arbetsgivare än kommunen. I Stockholm handlar det om så mycket som hälften av äldreomsorgens medarbetare. Det är förstås inte rimligt att en nationell kompetenssatsning utesluter delar av äldreomsorgens medarbetare. Vårdföretagarna har därför krävt tydliga besked och Hallengren har nu meddelat att ambitionen är att också privata aktörers medarbetare ska omfattas. Dock återstår många detaljer, är satsningen behäftad med särskilda villkor eller krav på vissa avtal? De frågorna har vi nu ställt till socialministern och begärt ett skyndsamt svar.

Sverige bygger just nu upp en mycket stor vårdskuld till landets patienter. Det handlar om alla de operationer och insatser som är satta på paus till förmån för den akuta vård som Covid-19 kräver. När den omedelbara krisen är över behöver vårdskulden betas av. Regeringen meddelar idag att de tillskjuter ytterligare sex miljarder till kommuner och regioner, utöver de redan aviserade 20 miljarderna, bl.a. på grund av de resurser som den uppskjutna vården behöver. Regeringen och samarbetspartierna uppmanar kommunerna och regionerna att planera sin verksamhet utifrån detta tillskott. Jag vill i min tur uppmana våra medlemsföretag att ta kontakt med sina uppdragsgivare, d.v.s. regioner och kommuner, och med hänvisning till dessa nya resurser ställa frågan om hur planeringen går för att stärka all vård och omsorg, också den som privata aktörer utför. Målet måste vara att minimera vårdskuldens negativa effekter i synnerhet för alla de patienter som nu ställt sitt liv på paus i väntan på operation. För att det ska uppnås måste alla verksamheter – offentliga som privata – ges goda förutsättningar.

Hellre en god planering med förutsättningar för två steg framåt än den numera envisa dansen om ett steg fram och två tillbaka.