Huvudmannaskapsutredningen måste fokusera på ”hur”, inte ”om”
I förra veckan tillsattes slutligen en utredning för att se över det delade huvudmannaskapet inom personlig assistans. Utredaren, Lars Lööw, har tidigare gjort ett gott arbete med utredningen om personliga assistenters arbetsvillkor. Det är positivt att regeringen valt en utredare med god insikt i den personliga assistansens villkor.
Men än ska vi inte ropa hej. En lång rad aktörer, bland annat funktionsrättsorganisationer, Vårdföretagarna och SKR, och en tydlig riksdagsmajoritet, förespråkar ett renodlat statligt huvudmannaskap. Men direktiven till utredningen öppnar för andra lösningar.
I direktiven till utredningen finns skrivningar som öppnar för att det kanske inte är givet att regeringen vill att utredningens resultat ska leda till ett statligt huvudmannaskap. Det heter att utredningen ska ”analysera för- och nackdelar med förändrat huvudmannaskap för personlig assistans” och ”överväga förslag till alternativa lösningar till ett statligt huvudmannaskap, beskriva organisatoriska och finansiella förändringar”.
Det är ju egentligen ingenting konstigt. Naturligtvis måste man ställa olika lösningar mot varandra, välja det bästa efter noggrann analys. Men huvudmannaskapet har redan analyserats. Vi vet att människor idag inte vågar flytta mellan olika kommuner, av rädsla för att förlora sin assistans. Vi vet att olika kommuner fattar olika beslut. Vi vet att det finns familjer som överväger att rycka upp bopålarna och flytta till en helt ny plats i vårt land, för att de hoppas att den nya hemkommunen ska ge deras assistansbehövande barn ett positivt beslut.
Det finns en tydlig riksdagsmajoritet. När utredningen tittat noga på möjligheter och alternativ är det ändå där man måste landa: en överväldigande majoritet vill renodla det statliga huvudmannaskapet. Utredningen kommer ge förslag kring hur man gör det på bästa sätt. Gott så. Därefter är det hög tid för regeringen att lägga ett konkret förslag på riksdagens bord, så att renodlingen kan genomföras.