Vad händer med huvudmannaskapet?
Det finns en riksdagsmajoritet för ett renodlat statligt huvudmannaskap för den personliga assistansen. Hösten 2020 beslutade riksdagen efter ett utskottsinitiativ från Vänsterpartiet, Kristdemokraterna och Moderaterna att tillkännage för regeringen att den skyndsamt ska ta initiativ till en utredning som har ett statligt helhetsansvar för personlig assistans som målsättning.
Statligt huvudmannaskap är också något Vårdföretagarna förespråkat under lång tid. Det finns flera skäl till att renodling av huvudmannaskapet vore bra, låt mig exemplifiera nedan med några av dem.
För den enskilde individen handlar det om att veta att mitt assistansbeslut gäller, oberoende av var i landet jag bor. Om jag flyttar till en annan kommun, för kärleken eller möjligheten att ta ett nytt arbete, då ska jag vara trygg i att assistansbeslutet följer med. Men för den enskilde handlar det också om att samma ekonomiska förutsättningar för assistans med god kvalitet ska gälla i hela landet, genom att schablonersättningen är den samma i hela Sverige. Idag finns en lång rad kommuner som har valt att sätta en lägre timschablon än den av riksdagen fastslagna. För assistansanvändare i dessa kommuner kan det innebära att möjligheten att välja anordnare begränsas, eftersom det blir svårt att med dessa kommuners ersättning leverera assistans med god kvalitet.
För assistansanordnare innebär ett renodlat statligt huvudmannaskap en förutsägbarhet kring de ekonomiska förutsättningarna för utförandet av assistansuppdraget. Även om riksdagens uppräkning av schablonen under flera år – med undantag för innevarande – understigit de kollektivavtalade löneökningarna och allmänna kostnadsökningar i samhället så skapar den en förutsägbarhet och överblick. När en lång rad enskilda kommuner från ett år till ett annat förändrar sina ersättningar, eller när en kund med kommunalt assistansbeslut flyttar från en kommun med högre schablon till en med lägre, då uppstår problem för anordnaren.
Samtliga riksdagspartier förutom de dåvarande Januaripartierna biföll utskottsinitiativet. Även Liberalerna vill se ett renodlat statligt huvudmannaskap, men ville se en annan process eftersom de menade att ”det är redan beslutat att vi ska utreda förstatligande av personlig assistans och arbetet är redan påbörjat. Utredningsdirektiven är under bearbetning och har varit så en tid.” Också Centerpartiet vill se ett renodlat statligt huvudmannaskap, och menar att assistansen inte ska ”påverkas av lokalt skiftande kommunal ekonomi utan behöver lyftas till nationell nivå”.
Det finns med andra ord en bred majoritet för ett renodlat statligt huvudmannaskap, bara Miljöpartiet och Socialdemokraterna är emot. Detta bör avspeglas i direktiven till utredningen, som bör tillsättas skyndsamt. Frågan där bör, givet den tydliga riksdagsmajoriteten, vara hur en renodling av det statliga huvudmannaskapet på bästa sätt kan genomföras, inte om den bör genomföras eller om ansvaret rentav istället bör tryckas i kommunal riktning.
Om man värnar den personliga assistansen måste man också värna alla assistansanvändares lika möjligheter att få assistans, oberoende av var i landet man bor – och att man ska kunna flytta fritt inom landet utan att oroa sig för vad som då händer med assistansbeslutet.