Valfrihetens kostnad – ett smalt perspektiv på en frihetsreform
Den tidigare regeringen bedömde att kostnaderna för valfriheten i välfärden kunde vara betydande och tillsatte en utredning för att få klarhet i frågan.
Med en av de kortaste utredningstiderna i mannaminne, har utredaren främst kartlagt vilka typer av kostnader som regioner och kommuner har för att administrera valfrihetssystem. Den ger inte något egentligt svar på vad merkostnaden är för valfrihet, än mindre en samhällsekonomisk bedömning av valfriheten. Därmed är den av begränsad nytta för den som söker argument mot valfrihet i välfärden. Men det finns intressanta aspekter som rapporten belyser.
Utredningens övergripande slutsats är kanske inte en kioskvältare; att valfrihetssystemens utformning och tillämpning medför olika administrativa kostnader och att det saknas kunskap om vissa kostnader. Störst skillnader finns i tillstånds- och godkännandeprocessen. För fristående förskolor är det kommuner som håller i tillstånd och tillsyn – vilket ger mer administrativt arbete. När det gäller skolan hanterar kommunen varken tillstånd eller godkännande, även om de har möjlighet att yttra sig till Skolinspektionen. Både för förskolan och skolan görs prövningen enbart utifrån skollagen och tillhörande föreskrifter – en stor skillnad mot sjukvård och omsorg där kommuner och regioner uppställer lokala krav för att godkänna privata aktörer.
Inom omsorgen ansvarar IVO för tillståndsprövningen. De intervjuade kommunerna ser Ivos prövning som ett bra komplement, men upplever samtidigt att de ställer högre och mer omfattande krav än IVO vilket leder till att de inte kan minska administrationen i godkännandeprocessen av nya leverantörer. Frågan är vilket mervärde dessa krav ger? En omfattande detaljreglering kan vara ett hinder för innovation och utveckling och borde ses över – något som Vårdföretagarna också lyft i tidigare rapporter.
Ett annat område där skillnader finns är administrationen kring ersättningarna, där privata aktörer inom skolan kan få ersättningen prövad och får kompensation för underskott i egenregi. Detta kräver ett visst arbete, men är också önskvärt för att säkerställa likvärdiga villkor och att valfriheten ska ge den kvalitetskonkurrens som är tanken.
När det gäller grundfrågan; vad den administrativa kostnaden är för valfrihetssystem, ges ingen helhetsbild, men exempel från enstaka kommuner och regioner. Baserat på exemplen konstaterar utredningen att kostnaderna är en mindre del av den totala budgeten för verksamheterna. Ett undantag är sistahandsansvaret som upplevs kunna innebära en större kostnad enligt de intervjuade kommunerna och regionerna.
Sistahandsansvaret innebär att kommunen behöver stå med beredskap om en aktör plötsligt ansluter eller lämnar systemet, vilket innebär administrativa kostnader i form av beredskap/planering för sådana händelser, men också insatser för att en elev eller patient ska få hjälp om det de facto sker.
Utmaningarna upplevs som tydligast i skolan där kommunen inte har en tidig dialog med utförare som tänker starta eller avsluta – det sker i första hand med Skolinspektionen. En viss kunskap finns om kostnaderna för sistahandsansvaret i skolan, men data saknas för sjukvård och omsorg. Vårdföretagarna har för äldreomsorgens del belyst frågan i en färsk rapport. De intervjuade kommunerna och privata aktörerna kunde inte ge något exempel på en aktör som drivit äldreboende som gått i konkurs eller av annat skäl avvecklat sin verksamhet.
Utredningen konstaterar att det är svårt att fastställa vilka kostnader som faktiskt kan härledas till själva valfriheten. Det finns en generell samhällsförändring mot att organisationer ägnar mer tid åt planering, kontroll och uppföljning. Att planera hur man ska nå sina mål och mäta om man jobbar framgångsrikt är viktigt – även om man bara har egenregi. Även kommuner som lagt ner valfrihetssystem säger att de fått nya infallsvinklar till kommunens arbete med uppföljning av egenregiverksamheten. Om införandet av privata alternativ för med sig en bättre uppföljning är det så fall till gagn för välfärden.
Flera kommuner och regioner pekar på behov av bättre kunskaper för att hantera valfrihetssystemen, exempelvis i form av nationella riktlinjer och stöd kring vissa frågor. Det skulle vara ett sätt att minska de administrativa kostnaderna och effektivisera tillämpningen av LOV. Här har Vårdföretagarna tagit fram vägledningar som ett sätt att främja smartare upphandlingar, både för äldreboenden och inom LSS/Sol. Men här kan mer göras av fler aktörer så att välfärden får ut mer för varje investerad krona.
Den som hade hoppats på att med stöd i utredningen kunna belägga att valfrihetssystem för med sig stora administrativa kostnader blir besviken. Men att vårda och utveckla systemen är tveklöst avgörande, inte minst givet de stora utmaningar som vården och omsorgen står inför. Därför bör vi – och alla politiker som är besjälade av att förbättra välfärden – också vända på frågeställningen i utredningen: Vilka värden tillför valfriheten, samhällsekonomiskt och för den enskildes självbestämmande?
