En satsning som tar oss lite närmre framtidens vårdinformationsmiljö 

”Äntligen” var det nog många som både tänkte och sa häromdagen när en av höstens budgetposter släpptes. 350 miljoner avsätts för att under 3 år bygga den efterlängtade nationellt gemensamma infrastrukturen för hälso- och sjukvården. 77 miljoner får det kosta, redan under 2024.  

ATT det ska bli av är mer än välkommet. Nu börjar det riktiga arbetet med HUR det ska gå till. De dedikerade resurserna och det tydliga uppdraget är grundläggande förutsättning – men det är givetvis ändå inte nog. Det kommer vara ett digert arbete för e-hälsomyndigheten att få det på plats. Som tur är råder det inte brist på ideér – mycket handlar nu om att förmå ta tillvara och förvalta de som finns, så väl som att borga för att nya ska få plats.  

E-hälsomyndigheten behöver helt enkelt vara lösningsorienterad, och handlingskraftig. Vårdföretagarna är representerade i e-hälsomyndighetens strategiska samverkansgrupp och några viktiga hållpunkter i det där kommande arbete kommer vara att resultatet ska säkerställa bland annat: 

En mångfald av vårdgivare är positivt för alla; samhället, patienten och medarbetare. Att säkerställa lika villkor för framtidens infrastruktur är avgörande för en framtid som präglas av valfrihet – och tillgänglighet. Regeringen uttrycker tydligt att samverkan mellan system och tillgång till data ska vara utförarneutral. Att satsningen är nationell underlättar också för att minska de praktiska problem som regionala skillnader i villkor och strukturer idag medför. Digitaliseringens potential ligger. inte minst det fysiska oberoendet – och här finns alltför många exempel på hur det som hade kunnat vara lätt istället blir svårt. Information som inte kan delas, som kommer bort (eller som måste faxas…). Avsaknaden av gemensamma ramverk för datadelning har allt för länge fått konsekvenser för privata vård- och omsorgsgivare då de istället för att kunna införa egna koncerngemensamma lösningar tvingas de använda de olika system som kommuner och regioner anvisar dem till. 

Ambitionen tycks som väl är inte vara att skapa något helt nytt. Förhoppningsvis minskar det risken att vårdgivare landet över tvingas byta ut de system de redan har, och ambitionen underlättar också för en fortsatt innovationskraft och kontinuerliga förbättringar (för sådana kommer behövas – även framåt). Men gemensamma standarder och principer för alla som utvecklar, upphandlar och använder digitala tjänster kommer behövas. När standarder saknas blir patientens vårdhistorik inlåst i separata system, vilket får stora konsekvenser i form av onödiga risker för felbehandling, bristande kontinuitet och en orimlig digital arbetsmiljö för vårdpersonalen. Dessutom försämras förutsättningarna att forska, utveckla och använda nya läkemedel och medicintekniska lösningar.  

I det arbete som nu tar vid kommer det vara viktigt med en tydlig och transparent struktur för gemensamma dataformat och internationellt gångbara ramverk för interoperabilitet som både utvecklare och upphandlare måste följa. Så främjas konkurrens och marknadsdriven teknisk utveckling. 

Samordning kommer vara en nyckel för framgång i det kommande arbetet. Vårdföretagarnas proaktiva arbete, bland annat med Swedish Medtech, Lif och TechSverige, är ett gott exempel på sådan branschsamverkan som nu kan få gå från ord till handling och bistå i e-hälsomyndighetens arbete. Genom att använda näringslivets snabbhet, där rikstäckande privata vårdgivare tillsammans med leverantörer kan testa olika it-system i olika regionala kontexter, kan dessa prova ut och anpassa lösningar tills de blir kompatibla och fungerar. Målsättningen bör vara att i tidiga skeden etablera sådana operativa testmiljöer.  

En lösning på vårdpersonalens alltmer betungande administration är en viktig drivkraft i digitaliseringsfrågor. Att behöva rapportera samma underlag i flera olika system och mellan journal och kvalitetsregister är frustrerande. Men lika viktigt är den potential det här har för patienterna. Att slippa vara bärare av sin information – och kunna lita på att vården i vid varje tillfälle kan ta del av den information som behövs. Att på ett smidigt sätt kunna följas under och efter en vårdinsats eller behandling – och för att underlägga för fler att beforskas, något de allra flesta är positiva till att delta i men som idag alltför ofta begränsas. Men, lika viktigt, är att var och en samtidigt ska kunna vara trygg i att tekniken säkerställer varje individs personliga integritet. Vad som finns i systemet – måste också kunna stanna i systemet.  

Det är en bit kvar innan vi kan röra oss mellan vårdnivå och vårdgivare utan att information fastnar, saknas eller faller mellan stolarna. Det är en bit kvar innan allmänspecialisten på vårdcentralen med bara ett eller kanske två klick får iväg remissen till en annan specialist som redan till första besöket enkelt kan få för denna relevant information om patienten. Och det är en bit kvar innan all den information våra smarta klockor och telefoner besitter om oss faktiskt kan utgöra ett användbart stöd för vården.  

Men, den biten blev i och med höstens budget lite kortare.