Vad Socialtjänstsverige kan lära av flyget
I drygt 60 år har människor kunnat förflyttas i stora skala, 10 000 meter upp i luften, tryggt och säkert. Fortfarande är det enklare att resa mellan kontinenter än att göra en resa genom den svenska samhällsvården. Kanske beror det på att det saknas tydliga destinationer att resa till eller från, eller flygledartorn som säkerställer att människor kommer dit de ska.
Flygbranschen är kanske en av de mest reglerade sektorerna i världen. Det finns omfattande och detaljerade krav för tillverkning, drift och underhåll av flygplan och flygplatser. Alltifrån hållfastheten i vingar till vilken temperatur maten som serveras på ett flygplan skall ha. Kraven i sig är inget självändamål. Tillsyns- och expertmyndigheter mäter inte framgång i indragna tillstånd eller ställda plan på marken, utan i att olyckor undviks och människor kommer fram i tid, dit de ska. Det är inte heller regelverken per se som får flygplanen att starta och landa säkert – det är ytterst piloterna och flygledarna. Oväder och ändrade flygrutter är dagliga utmaningar som de hanterar tillsammans, i ömsesidigt förtroende. Sverige står inför stora samhällsutmaningar där kommuner och privata aktörer måste kroka arm och i samma anda förlita sig på varandra.
Det saknas knappast politiska initiativ för att utveckla samhällsvården för barn, unga och vuxna. Den förra regeringen tillsatte bland andra utredningen för barn och unga i samhällsvård.
Den nuvarande regeringen har tillsatt ett flertal egna utredningar som syftar till att reformera delar av barn- och ungdomsvården. De har lovat att lägga fram en ny socialtjänstlag som ska träda i kraft under 2025. Därtill arbetar myndigheter med att fullgöra regeringsuppdrag. Regelverk och föreskrifter ses över och skärps.
Myndigheter och politiken har under en längre tid varit upptagna med att reglera input i samhällsvården. Det handlar om krav och riktlinjer för vem som ska få en insats enligt SoL eller LSS, vilken utbildningsnivå som chefer och personal skall ha och hur bemanningen ska se ut. Därtill hur verksamheterna ska vara utformade, inte minst hur många platser ett boende ska ha samt om insatserna bäst bedrivs i offentlig eller privat regi. Detta är viktiga men snäva processer som riskerar att missa målet. Vad spelar det för roll om enskilda insatser och verksamheter uppfyller formella och ständigt höjda krav, om människor ändå inte får del av insatsen, eller blir fast i vårdkedjan utan att komma vidare? Än viktigare vore att fokusera på outcome, hur samhällsvården kan bli mer effektiv och leda till bättre resultat. Att kartlägga behovet och öka kapaciteten i hela samhällsvården för barn och unga är en bra början.
En utmaning är att kommuner fortsätter köpa sista minuten-biljetter fredag eftermiddag. Då finns det inte lika många destinationer – verksamheter – att välja mellan eller tid för att göra en bra bedömning eller matchning mot individens behov. Planerade inskrivningar ökar väsentligt chanserna för en lyckad insats.
En ny socialtjänstlag garanterar inte ett förändrat arbetssätt. Lagstiftning behövs för att styra i rätt riktning men den verkliga omställningen, att arbeta med tidiga insatser, måste ske inom hela kedjan i socialtjänsten. Från myndighetsutövning till de enskilda verksamheterna och insatserna.
Vårdföretagarna efterlyser en bredare diskussion på högre nivå. De insatser som bedrivs måste givetvis hålla en hög kvalitet. Men lika viktigt är att människor får den hjälp de behöver och har rätt till enligt SoL och LSS, i tid. Var finns flygledartornen som ser till att människor startar och landar tryggt och kommer dit de ska? Som ser till att ingen lämnas kvar på flygplatsen eller kommer till fel destination?
Ny lagstiftning måste matchas med handlingskraft och kapacitet – och ekonomiska resurser. Annars riskerar mycket av det pågående och viktiga reformarbetet att stanna vid skrivbordet.
