Omöjliga villkor hämmar vägen mot en mer jämställd vård
Kvinnosjukvård är ett område där det borde talas om under-, snarare än överkonsumtion. När Vårdföretagarna granskar väntetiderna ser vi också att de för till exempel framfallsoperation är långa, och att fler kvinnor överlag får vänta längre än vårdgarantin.
I Region Stockholm erbjuds en del av den typiska kvinnosjukvården inom LOV. Sedan det infördes har kostnaderna ökat – fler har helt enkelt fått vård. Om det innebär att alla de som faktiskt skulle behöva vård fått det är det dock ingen som vet. Mörkertalet är inte vad som läggs till grund för de beslut som nu tas, och regionens kvinnor står inför en framtid som ser allt annat än ljus ut.
Vårdvalet revideras. Sådan regelbunden uppdatering av villkor är en fördel med LOV, och är både nödvändig och bra. Det är dock ofta en process som i princip handlar om att regionen presenterar ett förslag till villkor som vårdgivare kan acceptera att anta – eller avstå. Om de accepterar gäller de av regionen ensidigt föreslagna villkoren. Om de avstår så är det bara för verksamheterna att påbörja en avveckling från avtalsrelationen – och patienterna får söka sig någon annanstans.
Styret vill öka jämlikheten och stärka kompetensförsörjningen. Det är utmärkt. Kvinnor i hela länet och från alla socioekonomiska grupper borde ges en chans att få vård utifrån sina förutsättningar, där besök kanske kan behöva vara olika långa beroende på patientens behov. Att se till att hitta former för utbildning och fortbildning där alla vårdgivare och medarbetare inom vårdområdets alla delar kan delta är också väsentligt. Problemet är bara att de förslag som nu läggs fram inte löser de utmaningar som finns. I stället riskeras en sämre tillgänglighet – för alla.
Aleris beskriver hur ersättningarna sedan vårdvalet infördes 2012 inte reviderats. Ersättningarna till de privata aktörerna i vårdvalet är dessutom lägre än motsvarande vård som drivs offentligt. Många beskriver också att kvinnosjukvården generellt, oavsett utförare, är underfinansierad. De villkor som nu presenteras innebär inga förändringar i ersättningarna. För vårdgivare som ska göra långsiktiga investeringar i utrustning, lokaler och har personal med ökande löner är det inga goda förutsättningar för att erbjuda en patientsäker vård.
Kvinnosjukvård har prioriterats alltför lågt alltför länge. En mångfald av utförare, som kan erbjuda den högspecialiserade professionen möjlighet att själva välja arbetsgivare och bidra att förbättra vården är en lösning – inte ett problem.
Från nationellt håll lyfts kvinnosjukvården som en prioriterad fråga med miljardtillskott under 2024. Det är synd att dessa medel riskerar att hamna i regionala svarta hål – i stället för att säkerställa att faktiskt bekosta fler, längre och bättre besök för regionens kvinnor i livets alla skeden. Givetvis måste det få kosta. Det är billigare att ge människor en kölapp än vård – men det är faktiskt regionens ansvar.
De politiska beslut som nu tas, de prioriteringar som nu inte görs på kvinnosjukvården är orsaken till de ökade köer vi riskerar att se i närtid. Än finns tid för politiken att tänka om, göra om och göra rätt. Det är regionens kvinnor värda.
