Familjehemmen berättar: ”Om kommunen tar över kliver jag av”
Karin erbjuder tillsammans med sin familj ett hem som blivit flera barns stora trygghet. Redan för 15 år sedan tog Karin och hennes man emot de första barnen, med en stark drivkraft att göra skillnad för de som behöver det allra mest. Efter ett längre uppehåll som familjehem har de just nu två flickor i förskoleåldern hos sig. Konsulentstödet från ett av Vårdföretagarnas medlemsföretag är en förutsättning för att det ska fungera, enligt Karin.
Karin bor tillsammans med sin man och flera biologiska barn på en ort i de södra delarna av Stockholms län. Hon beskriver en vardag som många stora barnfamiljer kan känna igen sig i, en vardag av logistiska utmaningar och stress över att hinna med kombinationen av familjeliv och jobb. Men att dessutom öppna upp sitt hem och erbjuda en fristad av trygghet för två placerade flickor i förskoleåldern – och i perioder ytterligare barn – gör att Karins familjs livspussel ändå skiljer sig från andras. Karin berättar om flickorna:
– Det är två jättefina tjejer med en tuff bakgrund från ett hem med missbruksproblematik och psykisk ohälsa, där barnen är traumatiserade. Det finns dessutom en koppling till kriminella miljöer som inneburit att det finns en hotbild mot familjen. De har varit hos oss i en längre omgång tidigare och kom tillbaka för ungefär en månad sedan.
Det har varit en hel del turer kring placeringen, berättar Karin. Barnen kom första gången från ett jour- och familjehemsföretag som ger sina familjer tillgång till ett omfattande konsulentstöd. Det fungerade väl, men kommunen ville minska kostnaderna och bad därför Karin om att i stället ta hand om barnen under några veckor, direkt via kommunens socialtjänst.
– Jag accepterade det eftersom jag såg att barnens bästa är att stanna hos oss. Det innebar att jag tog en paus från företaget som ger oss konsulentstöd för att arbeta för kommunen.
Karins familj tog emot ytterligare ett barn genom socialtjänsten, men bytet till kommunen blev inte alls som utlovat på förhand.
– Det lät så bra när de berättade om det, men verkligheten blev en annan. De nio månader som jag arbetade direkt mot kommunen höll på att ta död på mig. Det gick inte att nå kommunen och jag fick inte handledning en enda gång. En av flickorna var vaken och ledsen hela nätterna och jag frågade socialtjänsten ”hur kan jag hjälpa henne på bästa sätt?”, men jag fick inget stöd.
Karin berättar om den stora frustration som präglade tiden hos kommunen. Ständiga strider för att ordna med praktiska saker som vinterkläder, glasögon och tid hos barnpsykolog. Upprepade kontaktförsök via både telefon och e-post utan återkoppling. Samtidigt en osäkerhet kring hur länge placeringen skulle vara – veckor blev till flera månader.
– Att försöka sköta sitt jobb när det inte finns någon framförhållning eller stöd att få är omöjligt. Jag vet att socialtjänsten är överbelastad, men det får inte fungera på det här sättet. Personalomsättningen bland handläggarna på socialtjänsten är hög och varje gång fick vi börja om med en nyutexaminerad utan erfarenhet.
Plötsligt kom beslutet att barnen skulle återvända till sina vårdnadshavare, enligt Karin trots att den biologiska mammans uttryckligen meddelat att hon inte klarar av att ta hand om barnen. Men snart kom nya besked från kommunen.
– Då ville de återigen att barnen skulle vara kvar hos oss. Men då kände jag att det fick räcka, jag svarade nej. Om jag ska ha barnen via kommunen så kör jag slut på mig själv. Jag krävde därför att få fortsätta placeringen via företaget med konsulentstöd.
Någon vecka senare hörsammades kravet. Jour- och familjehemsföretaget som Karin och hennes familj tidigare arbetat med hörde av sig igen: Kan ni tänka er att ta hand om de två flickorna, med vårt konsulentstöd?
– Vi tog emot dem för ungefär en månad sen och skillnaden är enorm. Jag får handledning var tredje vecka och de kommer på hembesök varje månad. De är tillgängliga på telefon dygnet runt och ringer på måndagar för att fråga hur helgen har varit och om vi behöver någonting. Det finns ett stort utbud av utbildningar som jag har fri tillgång till.
Karin berättar att ytterligare en stor skillnad är erfarenheten och kunskapen som de anställda på företaget besitter. Att det finns en mer robust infrastruktur och stöd för familjen.
– Det är seniora personer som kan riktlinjerna och reglerna och vet vad som gäller. Det är ordning och reda på dokumentationen, vilket jag upplevde att kommunen inte hade koll på. Jag kliver hellre av än går tillbaka dit.
I artikeln används fingerade namn för att inte röja den intervjuades eller andras identitet.