Hoppa till innehåll

Idag presenterar Vårdföretagarna rapporten ”Valfrihetens historia – En historisk kartläggning av de politiska reformerna och strömningarna av valfrihet inom vård och omsorg”. Syftet med rapporten är dels att kartlägga de historiska förändringarna som skett inom vård och omsorg avseende valfrihet, dels att följa de politiska strömningarna som ägt rum parallellt. Rapporten gör en djupdykning i valfrihetens historia och de politiska reformer som lett fram till dagens system.

”När Bengt Westerberg för drygt 40 år sedan började att tala om rätten till ett eget rum på långvården gav han uttryck för en stark och växande vilja hos medborgarna att få rätt att välja alternativ inom vård och omsorg. I denna rapport görs en genomgång av reformer som utvecklat valfriheten till det vi har idag. Vi kan idag konstatera att denna valfrihet som är så uppskattad av svenska folket nu attackeras på flera håll runt om i vårt land. Politikerna önskar återigen att ta tillbaka kontrollen och makten från medborgarna och deras rätt att välja sin omsorg och vård. Det är helt i strid med vad deras väljare tycker. Alla opinionsundersökningar som gjorts och görs kring valfriheten visar ett bedövande starkt stöd. Nu måste alla de politiker som fortsatt står upp för valfriheten agera mot de krafter som motverkar rätten att välja.  Jag hoppas att denna rapport kan leda till en förnyad politisk debatt om hur vi säkerställer och fortsatt utvecklar valfrihet och egenmakt i Sverige”, säger Antje Dedering, förbundsdirektör. 

Från att vid 1980-talet vara ett ifrågasatt koncept har valfrihet blivit ett etablerat inslag inom svensk vård och omsorg. Under 1980-talet började debatten luckras upp och det rådande systemet med en hög grad offentlig styrning ifrågasattes. Maktutredningen 1985 synliggjorde bristen på påverkan som fanns hos medborgarna gällande sin egen sjukvård, Bengt Westerberg drev eget rum på långvården, fler privata alternativ började växa fram i slutet av 1980-talet och Landstingsförbundet rekommenderade officiellt valmöjligheter 1989.

Under 1990-talet genomfördes Ädelreformen, valet 1991 ledde till ett borgerligt maktskifte och husläkarlagen 1992, nationell vårdgaranti introducerades och kritiken kring sjukvårdens byråkratiska och stelbenta system fortsatte. Samtidigt var inte vägen för valfrihet helt rak. Husläkarlagen upphävdes bland annat och majoriteten av förändringar skedde på lokal nivå eller genom informell styrning. Valfriheten hade ännu inte blivit lagstadgad. Däremot förändrades detta under 2000-talet. Den nationella vårdgarantin utökades 2005 och lagen om valfrihetssystem skapades 2008, vilket ledde till att möjligheten att välja blev obligatorisk i primärvården. Samtidigt tillät fler landsting vårdval i andra delar av sjukvårdens verksamhet, exempelvis i mödravården, där valfrihet inte var självklart. Däremot skiljde sig valfriheten fortfarande mellan landstingen.

In på 2010-talet fortsatte reformarbetet. Vårdgarantin lagfästes 2010 och patientlagen skapades 2013, vilket blev den borgerliga regeringens sista stora förändringar av valfriheten. Därefter återtog Socialdemokraterna makten 2014 och vissa delar av valfriheten såg ut att hotas genom Välfärdsutredningen 2016, men förblev orörd. Den politiska sammansättningen efter valet 2018 gjorde att nya samarbeten uppstod och samtidigt började valfrihet tonas ner i den politiska debatten. Andra områden blev mer aktuella. Det skedde en primärvårdsreform 2021 som ändrade antalet gånger byte av vårdcentral var möjligt under ett år, men utöver det genomfördes inga större förändringar avseende valfrihet. Även efter maktskiftet 2022 då Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna bildade regering med stöd av Sverigedemokraterna var valfrihet alltmer frånvarande i de politiska manifesten.

Samtidigt är det flera områden där valfrihet inte är självklart och det är fortfarande möjligt för regionala och kommunala politiska styren att bestämma sig för att begränsa valfriheten på olika sätt. 

Rapporten är skriven av Thea Erlandsson.