Tidiga insatser – vad är det?

Efter år av möten och dialoger med politiker, tjänstemän och andra företrädare för socialtjänsten saknar jag fortfarande en gemensam definition – en begriplig förklaring, till vad som är en tidig insats och på vilket sätt det finns en tydlig koppling till socialtjänstens uppdrag och socialnämndens ansvar, som det ser ut idag eller som det förväntas bli imorgon. 

För några handlar tidiga insatser om att civilsamhället ”ska göra mer”. Andra vill att skolorna, som har fullt upp att klara sitt kärnuppdrag ska ta ett större ansvar. En tredje vill att föräldrar ska få mer stöd, helst före barnet är fött.

Det pågår seriösa försök att samla ihop alla aktörer – civilsamhälle, kommuner, myndigheter, forskning, fackförbund och näringslivet, som var för sig försöker bidra till den omställning som alla vill se ska bli verklighet. En ny lag kommer vara hjälpsam, men hur ”bra” den än blir måste omställningen levereras av oss alla som är verksamma inom samhällsvården.

Samverkan är en hygienfaktor men inte hela lösningen. Lika viktigt är att lagstiftningen tydliggör vem som fortsatt är ansvarig för de mest utsatta barnen och unga.

Det är inte så att det saknas samhällsstrukturer, insatser eller metoder för att tidigt upptäcka behov som ett barn eller en familj har. BVC är ett exempel på ett väl utbyggt program där barn och föräldrar följs och undersöks minst 13 gånger upp till barnet är fem år gammalt.

Behövs det verkligen fler steg eller mer kompetens? Det får andra avgöra. Snarare behövs en översyn av hur samhället agerar på den information som faktiskt blivit känd, genom besöken i sig, eller strategi för att nå de familjer som faller ifrån eller helt avstår från att gå till BVC.

På samma sätt bör liknande genomlysning göras av förskolan och skolan. Alltför ofta hörs förklaringar som ”vi kunde redan i förskolan se vilka barn och familjer som befann sig i riskzonen och behövde extra stöd”. Den naturliga följdfrågan borde vara – ”så vad gjorde ni?”.

Nu pågår flera pilotprojekt i kommunerna om att hitta nya arbetssätt och metoder som är tidiga. Men i stället för att uppfinna hjulet på nytt bör vi använda de hjul som finns – och kassera de som inte rullar som de ska.

IHF – Intensiv hemmabaserad familjebehandling, är en manualbaserad metod som privata aktörer introducerade för snart två decennier sedan och spred vidare. Idag har en stor del av landets kommuner och privata aktörer öppenvårdsprogram med bland annat metoden IHF, för att stärka föräldraförmågan och säkerställa att barnet kan få tillräckligt stöd i hemmet. En insats som kan förhindra att barn behöver omhändertas och placeras i familjehem, HVB eller annan heldygnsvård.

Men ibland är behoven så stora att det ändå krävs att barnet lyfts ur sin miljö. Då är det lätt att hemmiljön läggs åt sidan, tills vidare. ”Familjer är system som kan gå sönder. Om vi lagar barnet, kan vi inte bara skicka tillbaka det in i en trasig miljö” säger Marie, familjebehandlare.

Ska vi på riktigt minska lidandet – och samhällskostnaderna – måste det finnas en plan för nästa steg i vårdkedjan. Hemmiljön behöver bli hel och ren. Om detta inte är möjligt behövs en ny. Det om något, är en tidig insats.

Omställningen handlar kanske främst om att agera på den information som finns snarare än att efterfråga mer information eller ytterligare metoder.

Det finns metoder, kompetens och vilja. Men det krävs beslutsförmåga och en hållbar, långsiktig finansiering av socialtjänsten. Vårdföretagarna och våra medlemmar fortsätter gärna bidra till att utveckla samhällsvården för barn och unga och står redo att – tidigt eller sent – möta behov, dygnet runt året om.

För att den nya lagen ska kunna börja gälla den 1 juli 2025 som planerat, behöver regeringen presentera en proposition senast under hösten för att riksdagen ska kunna fatta beslut före årsskiftet.