Utredare av statsbidrag sätter systemet före äldre och medarbetare
Mitt i sommaren presenterades en utredning om statsbidragen i äldreomsorgen. Regeringen vill se över hur fler kommuner och privata utförare kan få ta del av statsbidragen och hur det administrativa krånglet kan minimeras så att mer nytta görs för de satsade medlen. Bakgrunden är att statsbidrag på äldreomsorgen blivit fler och större över tid, inte minst sedan pandemin. Ett skäl till detta är att bidragen varit ett sätt för regeringar av olika kulörer att visa handlingskraft på området. Eftersom äldreomsorgen främst är kommunernas ansvar är möjligheterna till reformer annars begränsade.
Utredningen är en efterlängtad åtgärd, inte minst bland privata utförare som ibland får se sig förbigångna när kommuner inte delar med sig av statsbidragen. Trots att regeringen föreskrivit det i anvisningarna. Vårdföretagarna har vid upprepade tillfällen uppvaktat regeringen i frågan. Förra året skickades en rapport med medlemmarnas samlade erfarenheter och ett antal skarpa förslag till regeringen. Bland annat föreslår Vårdföretagarna att enskilda utförare ska kunna söka medel direkt från Socialstyrelsen, efter förlaga från skolans område.
Regeringens särskilde utredare har gjort en ambitiös genomgång som lyfter fram flera viktiga utvecklingsområden. Bland annat föreslås en mer gedigen beredningsprocess vid införandet av nya bidrag. Det är välkommet. Jämfört med lagförslag, som bland annat kräver en konsekvensanalys och remissrunda, sjösätts de riktade bidragen till äldreomsorgen utan några större förberedelser. Det ger upphov till problem för både kommuner och verksamheter som ska använda stödet. Avsaknaden av information inför införandet pekas också ut som ett förbättringsområde. Året före införandet finns i bästa fall några rader i regeringens budget. För mer information får kommunerna vänta tills Socialstyrelsen utfärdat instruktioner om hur medlen kan sökas, någonstans under första kvartalet samma år som pengarna ska användas. Det bidrar till onödig stress. Med mer utförliga besked i god tid skulle användningen kunna effektiviseras avsevärt.
En annan viktig aspekt är att vare sig verksamheter eller kommuner vet eller vågar lita på att bidragen är långsiktiga eftersom budgetbesluten formellt gäller ett år i taget. Ett exempel är Äldreomsorgslyftet där det i alla fall initialt framstått som osäkert om det var värt att satsa på att påbörja en utbildning till undersköterska om bidraget bara skulle räcka till en del av utbildningstiden. (Läser man på halvfart på komvux tar utbildningen över två år.) Här föreslår utredaren att regeringen i högre grad använder de verktyg som finns för att öronmärka medel även efter innevarande budgetår, exempelvis s.k. beställningsbemyndiganden.
När det gäller förslagen rörande privata aktörer landar däremot utredaren i en märklig slutsats. Utredaren anser inte att man som på skolområdet ska kunna fördela medel direkt till de privata utförarna. Detta eftersom det skulle skapa ett parallellt system till dagens där ersättning och uppdrag redan är reglerat i avtalet mellan kommunen och utföraren. Tvärtom föreslås att regeringen inte ens ska kräva av kommuner att de ska dela med sig av medlen såsom ofta sker idag. Utredaren menar att det riskerar leda till överkompensation för det som redan är avtalat och att det kan upplevas som orättvist mot andra utförare som deltagit i en upphandling att i efterhand öka ersättningen.
Det stämmer förvisso att det är kommunen som är huvudman för verksamheten och sätter ramar för de privata utförarna med ersättning och villkor. Men de riktade statsbidragen är ju medel som ska utveckla äldreomsorgen utöver de medel som är till för den löpande verksamheten. Det handlar om att höja kvaliteten med extra resurser som inte finns i verksamheten till exempel genom olika utvecklingsprojekt eller genom att införa välfärdsteknik, ge personalen extra utbildning eller sätta guldkant på tillvaron för de äldre. Varför ska inte de äldre eller medarbetare som finns i den privat drivna äldreomsorgen ha rätt till det på samma sätt som andra? Den frågan besvaras inte av utredaren. Här tycks systemperspektivet tyvärr överordnat individperspektivet.
Äldreminister Anna Tenje har aviserat att hon vill fortsätta med riktade statsbidrag även om hon vill rensa i floran (när hon tillträdde fanns inte mindre än ett tiotal olika bidrag i statsbudgeten!) Ministern vill satsa på ett större sektorsbidrag som ger kommunerna stor frihet att använda medlen för att utveckla äldreomsorgen och ett smalare bidrag för områden med särskilda behov (Äldreomsorgslyftet för närvarande). Med hänsyn till de utmaningar som äldreomsorgen står inför kan det vara klokt att fortsätta stötta verksamheten. Men om regeringen väljer att gå vidare med utredarens förslag kommer äldre och medarbetare i omkring en femtedel av landets äldreomsorg särbehandlas negativt. Det torde vara svårt att försvara för politiker som vill se en jämlik äldreomsorg.