Omställningen i Stockholmsvården – en förlustaffär för medarbetare, patienter och skattebetalare
”Experimentera inte med Stockholmsvården” skrev vi i en debattartikel för knappt två år sedan när den så kallade Omställningsplanen lades fram och slogs fast med en rasande fart. Vårdföretagarna lät också två forskare granska arbetet bakom Omställningsplanen. Risken, kunde de konstatera, med ambitionen att ”ta tillbaka kontrollen” var en kraftigt försämrad tillgänglighet.
Nu ser vi effekterna. Möjligheterna att får vård för invånarna i Region Stockholm har försämrats – och snart blir det än värre för många av just de som verkligen behöver den. Det är inte så vården blir mer jämlik, bättre, motståndskraftig eller kostnadseffektiv. Tvärtom.
Glappet mellan vad medborgarna har rätt att förvänta sig och vad de faktiskt får riskerar också att öka. När tillgången till gynekologisk vården stryps samtidigt som allt fler kvinnor blir varse om att de faktiskt inte ska behöva lida i det tysta genom klimakteriet eller puberteten kommer irritationen att växa. Fler kommer tvingas till (mycket dyrare) akutbesök när de inte får en tid i öppenvården. Mottagningar inom hudsjukvården stänger, samtidigt som fler av oss börjar förstå att solandet i tonåren gör att det nu finns skäl att undersöka hudförändringar. Och samtidigt som Sjukhusläkarna visar på de patientfarliga effekterna av vårdplatsbristen, och den nationella cancersamordnaren lyfter behovet av en utökad palliativ vård lyckas Region Stockholm svälta ut just den när två mottagningar med omkring 32 vårdplatser nu meddelar att de tyvärr tvingas stänga.
Det tar tid att bygga upp en verksamhet. Vårdföretagarnas medlemmar investerar stora resurser för att vara en långsiktig partner – men Region Stockholm misslyckas nu med att förvalta det samarbetet och erbjuda hållbara villkor. Verksamheter kan inte verka i limbo. Det går inte att teckna hyresavtal, köpa utrustning eller anställa medarbetare utan långsiktighet.
Det politiska styrets budget för 2025 konstaterar att ”den ekonomiska situationen inom många vårdval är svår”, alltså att ersättningarna inte motsvarar vad vården faktiskt kostar att bedriva. Eftersom offentligt driven vård vid alla jämförelser är dyrare än dess privata motsvarigheter kan antas att om inte färre ska få vård – då kommer kostnaderna att öka.
Den vård som nu försvinner kommer innebära försämringar för patienterna och medarbetare. På akutsjukhusen kommer det innebära svåra prioriteringar. Och för skattebetalarna är det en ren förlustaffär.
Den vård som nu försvinner kommer inte tillbaka i en handvändning. Utan besked i närtid om hur ersättningarna planeras att öka så står Stockholm invånare inför en oroande situation.