Misstänkliggör inte skyddade boenden i onödan

Samhället måste alltid kunna erbjuda en trygg plats åt kvinnor och barn som utsatts för hot, våld eller övergrepp inom familjen. Eftersom det är viktigt att kvinnan, ofta med tillhörande barn, verkligen får ett ordentligt skydd och att de upplever sig skyddade, kan de ofta inte vara kvar i sin hemkommun. Det kan ofta vara svårt för kommunens socialtjänst att lösa situationen inom den egna verksamheten.

Kvinnojourer och skyddade boenden (ofta fristående från kommunen) erbjuder lösningar och en väg ut för dessa familjer. Vi ställer oss därför lite frågande till varför Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige (Roks) misstänkliggör verksamheten vid de skyddande boenden som bedrivs av fristående aktörer. Det är också problematiskt att det görs på lös faktagrund.

I en intervju i Västerbottens-Kuriren (13/1 2020) hävdar Roks ordförande Jenny Westerstrand att ”allt fler kvinnor placeras hos privata aktörer som erbjuder skyddande boenden”. Detta ska enligt Westerstrand vara negativt eftersom ”när våldsutsatta kvinnor placeras hos privata aktörer tror vi att de får ett sämre stöd”. Roks har också, enligt Westerstrand, ”hört talas om kvinnor som är av uppfattningen att de inte får gå ut från det skyddade boendet” och ”hört talas om att kvinnor fått bo i sommarstugor som personer har hyrt”.

Det är allvarliga anklagelser som om de stämmer måste få konsekvenser. Men det är också allvarligt att misstänkliggöra fristående skyddande boenden som helhet med svepande anklagelser som inte går att belägga. Jag har därför hört av mig till Roks för att fråga om belägg för de påståenden som Westerstrand gör (både i Västerbottens-Kuriren och i tidigare intervjuer), och jag inväntar svar.

Till skillnad från mycket annan individ- och familjeomsorg är skyddat boende (ännu) inte en tillståndspliktig verksamhet. I januari 2018 lämnade en statlig utredning förslag på att även skyddade boenden, precis som till exempel HVB, inte ska få startas utan tillstånd från Inspektionen för vård och omsorg. Regeringen skrev även om detta i höstbudgeten.

De kvinnor och barn som placeras hos kvinnojourer eller skyddade boenden måste känna sig trygga. Det är därför viktigt att uppmärksamma missförhållanden. Hellre än att komma med lösa anklagelser mot fristående verksamhet bör kommunernas socialtjänster uppmanas att kontrollera och följa upp de verksamheter de vänder sig till. Och de fristående utförarna själva måste också vara noggranna med att följa upp och åtgärda brister som upptäcks.

Det är en bättre väg att hjälpa kvinnor och barn i en utsatt situation än att på svaga grunder misstänkliggöra fristående verksamhet med kompetenta och välutbildade medarbetare.