Nationellt HVB-register – en möjlighet att tydliggöra kvalitet och specialisering
Igår presenterade socialminister Lena Hallengren en utmärkt nyhet. IVO, Inspektionen för vård och omsorg, får i uppdrag att upprätta ett nationellt HVB-register.
Kommunerna ska få bättre kännedom om enskilda verksamheter, för att rätt individ ska placeras i rätt sammanhang. Det är utmärkt. Men ingångsvärdet i Hallengrens besked lämnar en del övrigt att önska. Man ska ”exempelvis undvika att barn och unga placeras där det tidigare framkommit missförhållanden”. Ja, naturligtvis. Men vi måste rimligen ha högre ambitioner än så. Ett nationellt HVB-register är en möjlighet att ge kommunerna fördjupad kunskap enligt en rad olika parametrar.
Som SKR, Sveriges Kommuner och Regioner, som länge efterlyst ett nationellt register konstaterade igår: ”I ett nästa steg ser SKR att registret behöver innehålla betydligt mer information om varje hem, i form av bland annat tillsynsrapporter, tillståndsbeslut, avvikelserapporteringar, utvärderingar och brukarundersökningar. De ska också kunna användas av socialsekreterare för att vid placeringar bättre kunna matcha barnet med det hem som passar barnets behov bäst.”
Det finns på vissa håll i landets ekonomiskt pressade kommuner en förhoppning att placeringar på hemmaplan ska innebära en ekonomisk besparing. Istället för att välja det HVB som har bäst inriktning och kompetens att stödja den enskilda individen går man mot ett slags ”one size fits all”-lösning. Ett nationellt register kan förhoppningsvis bidra till att tydliggöra hur kortsiktiga sådana lösningar är. Rätt placering kan i vissa lägen innebära en högre initial kostnad, absolut, men på sikt är rätt insats till individen det bästa, ur såväl ett socialt som samhällsekonomiskt perspektiv.
Ju mer kunskap, desto bättre beslut.
