Reformförslag för en bättre individ- och familjeomsorg

Handläggningstiderna hos Inspektionen för vård och omsorg, IVO, har under flera års tid legat på runt nio månader. Detta gör det mycket svårt för privata anordnare att starta nya verksamheter men även att ändra ansvariga på befintliga tillstånd.

Vård­företagarna föreslår:

• Stärk dialogen i IVO:s tillsyn. Att enbart begära in och granska dokument från verksamheten ger inte tillräcklig kvalitet i tillsynen. Det är genom faktiskt dialog med brukare och personal som helhetsbilden skapas och fokus hamnar rätt; i kvaliteten och individens upplevelse.
• Slopa avgifter för ändringsansökningar. De höga avgifterna tar viktiga resurser från driften och dem som verksamheterna finns till för. En enda föräldraledighet för en enhetschef som är ansvarig för två verksamheter kostar verksamheten 84 000 kronor i ändringsavgifter.

Vård­företagarna vill se bättre stöd för uppföljning och verksamhets­utveckling för samtliga anordnare. Idag omfattas inte privata anordnare av den befintliga infrastruktur för kunskaps- och förbättringsarbete som finns genom Sveriges kommuner och regioner, SKR, och Rådet för främjande av kommunala analyser, RKA.

Vård­företagarna föreslår:

• Ta fram fler kvalitetsindikatorer inom socialtjänsten så att den kan bli mer kunskapsstyrd.
• Inrätta ett socialtjänstdataregister. Till skillnad från i sjukvården finns få kvalitetsregister inom socialtjänsten. Det saknas tillgång till personnummerbaserad statistik i den utsträckning som skulle behövas för att arbeta kunskapsbaserat.
• Anslå forskningsmedel för att ytterligare stärka kunskapsläget på området.

Under åren 2010-2018 rapporterades drygt 90 000 ärenden där individer fått vänta mer än tre månader på en beslutad insats utifrån Socialtjänstlagen (SoL) eller Lagen om Stöd och service (LSS). Det måste vara ekonomiskt kännbart för landets kommuner att inte verkställa beslut som i många fall gäller utsatta människor som kan ha svårt att hävda sina rättigheter. Där individen är svag gentemot det offentliga måste reglerna vara tuffa och tydliga, för att stärka den enskilde.

Vård­företagarna föreslår:

• Höj sanktionsavgifterna för kommuner som inte verkställer beslut om insatser i tid. Det kan bidra till att fler individer får de insatser de har rätt till.

I ett stort antal kommuner råder det brist på såväl platser på särskilt boende som familjehem och andra insatser. Kommunerna behöver ta ett större ansvar för planering för att det ska finnas tillräckliga resurser på socialtjänstens område. Planeringen kan inte enbart kan utgå från att det ska finnas ett tillräckligt antal platser i exempelvis särskilt boende, utan att det också måste finnas en bredd som motsvarar individernas olika önskemål och förutsättningar.

Vård­företagarna föreslår:

• Ta hjälp av privata aktörer för att bygga och driva nya boenden. På så sätt slipper kommunen ta både den risk och den investering som det innebär och kan prioritera andra satsningar i kommunen. Kommunerna får därtill del av de privata aktörernas kompetens när det gäller både kvalitet och kostnadseffektivitet.

Vård­företagarna ser med oro på en ökande trend bland landets kommuner där placerade individer flyttas från välfungerande placeringar utifrån kortsiktiga bedömningar och förhoppningar om att kunna göra ekonomiska besparingar. Från vårt breda perspektiv ser vi att detta sällan är en bra lösning, varken för individen eller kommunen. Ofta kan dessa så kallade hemtagningar handla om att kommunen gett ett nytt boende en alltför positiv bild av en individs komplexa utmaningar, vilket gör att man hittar en billigare placering – som dock i praktiken inte matchar individens stödbehov. Detta leder till att utsatta individer rycks upp från trygga och välfungerande sammanhang utan att det blir en besparing för samhället. Hemtagningar måste ske med individens bästa i fokus och en långsiktighet i besluten. Respekten för individens självbestämmande, som är tydligt fastslagen i LSS, måste genomsyra varje beslut.

Vård­företagarna föreslår:

• Förtydliga lagstiftningen så att individens rätt till självbestämmande stärks. Hemtagningar måste ske med individens bästa i fokus och långsiktighet i besluten.

I många avtal mellan familjehemskonsulenter och kommuner stipuleras idag att kommunen ska ha rätt att överta avtalet med familjehemmet från konsulenten efter en viss tidsperiod, exempelvis tolv månader. Vård­företagarna menar att detta är problematiskt eftersom det bryter den upparbetade relationen mellan familjehemskonsulentens stödfunktion och familjen. Utöver de avtalsreglerade överföringarna finns kommuner som efter en konsulentstödd placering försöker få familjehemmet att bryta avtalet med konsulenten och i stället skriva avtal med kommunen. Detta kan vara befogat vid längre placeringar men vi ser att så även sker efter kortare tidsperioder. Det finns kommuner som i dialog med familjehemmen villkorar fortsatt placering med att familjehemmet ska bryta avtalet med konsulenten. Att på detta sätt köpslå med placerade barns trygghet är varken moraliskt rimligt eller långsiktigt hållbart. Familjehemskonsulenternas stöd vid komplicerade placeringar är avgörande för att Sverige ska ha tillräckligt många familjehem över tid, därför är det viktigt att värna de verksamheterna.

Vård­företagarna föreslår:

• Ge Socialstyrelsen i uppdrag att kartlägga och analysera hur barnets bästa tillvaratas vid placeringar samt hur kommuners olika arbetssätt med familjehem och familjehemskonsulenter kan bidra till långsiktighet och kvalitet i placeringarna.

Idag varierar det mellan landets kommuner hur länge en deltagare får behålla en placering i daglig verksamhet när hen går vidare till arbete eller studier. Vård­företagarnas medlems­företag ser tydligt att möjligheten att behålla daglig verksamhet i upp till tolv månader gör det lättare för individen att våga pröva sina vingar och testa ett arbete eller en utbildning. När daglig verksamhet kan finnas kvar som ett stöd vågar fler gå vidare, vilket minskar risken för att man stannar kvar onödigt länge i daglig verksamhet.

Vård­företagarna föreslår:

• Förstärk individens möjligheter att pröva ett arbete eller studier. Alla kommuner bör ge deltagarna i daglig verksamhet en möjlighet att behålla daglig verksamhet som ett stöd under tolv månader vid övergång till arbete eller studier. Det ger individen trygghet att pröva ett arbete eller studier.
• Utvärdera insatsen daglig verksamhet kontinuerligt för att säkerställa att individen får det stöd och de insatser hen behöver.